Livet är värdefullt

Man glömmer ju det ibland.

Igår fick jag mig en rejäl reminder.
På väg hem efter att ha gjort lite ärenden så åkte vi förbi en olycka. Det hade alldeles precis hänt. Framför en stannad skolbuss vid ett övergångsställe så låg en flicka på marken i en pöl med blod och jag kan inte få bort hennes blick från min näthinna.
Jag kände igen henne fast kopplade inte riktigt då ändå.
Hon är lika gammal som min dotter. De går på fritids tillsammans.

Jag åkte raka vägen hem och hämtade hem min dotter. Storbölandes hela vägen till skolan.

Jag hörde ambulanser och helikoptern. Man förstår ju att om du får åka helikopter så är det allvarligt. Jag visste ju det ändå. Jag såg henne. Jag kände i hjärtat.

Hon är myckte allvarligt skadad, men läget är stabilt. Det är skönt.

Jag fick gråta med min dotter som grät mycket över en vän som inte är som hon var.

Krisgrupp på skolan och grejer idag.
Stackars lilla C. Stackars.

Tänk på det gott folk, att livet kan förändras.
Att hur hemskt det än är, så kan även våra barn råka illa ut.
Det kan hända även oss. Det kan hända även mig.

Och våra barn är små och ett litet barns tankar far hit och dit. De är inte så fokuserade alltid.
Jag tror inte hon var så fokuserad när hon cyklade hem. Jag tror hon kanske inte skulle ha fått cykla själv...
Men det är lätt att vara efterklok.

Jag håller mina tummar och ber till det jag tror på att allt ska gå bra för C.
Att hon kommer tillbaka till skolan snart och att hon kan få bli frisk och som vanligt.

Det gör jag medan klumpen i magen stannar kvar.
Varför stannade jag inte och gjorde något?
Det var folk där redan och jag hade inte kunnat göra något, men ändå. Varför?